30 år i träsket . forts.

Min cykel är nyrenoverad och rullar galant

min cykel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hjulen rullar vidare.

Nu ska vi åka förbi alla de gamla 1800talsgårdarna

längs kveiar i Nordanböien.

varje dag i nytt ljus.

De huggna  medeltida stenportalerna i Bjärges gamla ladugård

är ibland ljusblå och  bland gula.

De ståtar just där vägen över Midaik kommer upp.

Jag undrar alltid om de  varit  porten  till ett stall för trötta hästar.

Hästskjuts som kommit  tvärs över skogen från Buttle.

Var här en ölkrog för trötta resenärer?

Mitt emot  ligger så Silverstolpes gård.

Den lyser vackert välvårdad bak Ann Charlottes dröm om änget.

Är det kanske ett halvt sekels kärlek som träffar sinnet.

Den gamla  gården låg flera gånger  för fäfot.

Sickan och Alice skäller  i fönstret hos Johan o Vonnas

när vi rullar förbi.

Det är nu den  tredje ägaren

sedan gården brukades av Elsa och Edvin.

Först kom  Mattias Fischer,

kanske Gotlands vackraste keramik

formades  i den ladugården fram tills Mattias död.

Därefter kom Inga Maj och Bosse,

med  romaner, galleri och gamla prylar

Freja, Pontus och Klara har nu växt upp i huset.

och Klaras klara stämma

med egen musik har vunnit Tiljans talanger

de senaste åren.

men inga sånger ljuder, nu sover alla i huset

och Pimpus springer i gruset.

Han tar en sväng in på nästa gård.

hos Gun och Pelle.

Den blå dörren på de vita huset  är sluten

Det är tecknet.

Gun tänker sova, inte simma i denna morgontimma.

Tänk om  tiden en stund vände tillbaka precis  hundra år

och en liten nyfödd  sork ( min  pappa Martin)

hördes  genom den öppna veranda dörren,

när Carolina tog spannet för att gå ut och mjölka.

En gård där min farfar Robert blev

bonde i  tidiga tonåren med hjälp av mor Maria.

Robert var tredje generation Ardin som brukade Bjergesgården.

Nu dignar plommonträden.

Såå mycket plommon de hade.

Så mycket sylt som kokades, för inget fick förfaras

Är kanske  pappa  uppvuxen på sylt?

Så många minnen det måste finnas

bland grenarna på alla dessa gamla träd.

Nu känner jag att jag är ute och cyklar.

Inte  många får heller veta vad som döljer sig bak

de flera meter höga syrenhäckarna vid nästa hus.

Det gamla båtsmanstorpet, men det vet Pimpus och jag f

ör där har Georg Brännland  (en  länsveterinär  emeritus )

trollat fram  den mest fantastiska botaniska trädgård.

Vid Nicklassons grind står Oscar och väntar.

Han viftar på svansen,

Pimpus har en idé att stora svarta hundar BÖR  skällas ut

Inga försök från min sida att ändra på det lyckas.

Så vid vägen ner till kyrkan trampar jag på så gruset ryker

Tyastnaden är bruten, jag önskar att lämna bebyggelsen

och nå skogens tysta famn..

där solen färgar tallstammarna orange-röda och  blossande

I skogens famn

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

There are no comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: