Lev lite
Blåsningen som löste knuten.
-Att använda en blogg som terapi.
-Att hela sin själ utan att möta motagande.
-Ett mod och en feghet.
Inte blir man mera klok när åren går!
Det är endast sårbarheten som ökar.
Man blir en igelkott utan elegans.
Jag tillät mig inte gråta.
-När ensamheten stod för dörren.
-När Peder lämnade hemmet,
efter sin långa lama kamp.
Han hade ett stoiskt lugn,
och ett outsinligt tålamod.
Han var som min blogg,
som hade ett tålmodigt mottagande
När min rörlighet och frihet försvann.
Så vande jag mig tillslut,
och fann mig i beskuren frihet
När sedan Peder lämnade sin stol,
och fick sin rörlighet och dansade i de världar,
som han var så fullkomligt
förvissad att de fanns.
Då uppstod en tystnad och inget
mottagnde fanns för mina frustrationer.
Jag tillät mig inte gråta,
för jag skulle ha kunnat göra mera.
Jag lät ensamhet urholka själen.
Vilket indier alltid påtalat:
“Ensamhet urholkar själen”.
jag stängde min dörr .
Lät vargavintern
snöa in över hus och hem.
Jag använde detta som skäl.
För att stanna tillvaron.
För och frysa ut vänner,
i en iskyla med 12-13 grader i hemmet.
Där kunde ingen vara.
Bara skylla på Geab.
och inte låta tårar falla.
Och
Vintern vände till vår
men den frusna sorgen består.
och hålet i själen blev sår.
Min längtans lilla fina barnbarn
på bara ett och ett halvt år
Är i sin possesiva period.
och visade sin rätt på jorden
genom att säga mitt , mitt
och knuffa bort
mitt bland mina igelkottataggar
hålet i själen blev stort.
Och
Så kom den sköna sommaren.
Många stack sig på igelkottataggarna
och själen blev en krater.
Och
Så kom Blåsningen.
-En stor höstfest i grannsokni
väckte förväntan min frusa själ.
Ett helg besök av de mina,
väckte förväntan och värme.
Men
Jag måste ha hjälp,
med att bära stenskulpturer
till Stadens hotell.
En gammal vän kom tillhjälp.
När inte han var välkomen
på den stora höstfesten
Tackade jag stolt nej
och beslöt att göra
en liten egen bjudning.
som tack för hjälpen.
När mina kära insåg att
jag hade besök lämnade de
den gamla gården,
för att vara med sina egna vänner.
När min fest fisksoppa var klar
fanns ingen på gården.
—Blåsningen—-
att sitta ensam den kväll,
då allt skulle vara trevligt.
förstod jag inte.
Men igelkottaggarna ramlade av,
i en hög på golvet.
Plötsligt tinade isklumpen i mitt hjärta
Och
Tårarna gjorde en liten sjö.
och jag förstod
att man även får gråta
för att man tycker synd om sig själv.
Gråta över ensamheten,
när Peder dansade i sina andra världar.
Utan taggar ska jag möta människor
För ensamhet urholkar själen.
Jag ska räcka ut min stolta hand.
jag ska säga till
mitt lilla barnbarn
Du får vara jordens centrum
Jag har lämnat plats.
En stilla bön
Gud, du vet bättre än jag själv att jag åldras,
att jag en dag kommer att bli gammal.
Hindra mig från att bli pratsjuk
och rädda mig framför allt från
vanföreställningen att jag måste yttra mig,
om allting och vid alla tillfällen.
Befria mig från lusten
att blanda mig i
alla människors angelägenheter.
Bevara mig från mångordighetens synd,
giv mig vingar att snabbt nå fram till det väsentliga.
Skänk mig nåden att med takt
och tålamod lyssna till andras bekymmer.
Men försegla mina läppar,
om mina egna krämpor,
- de blir fler och fler
och min lust att tala om dem
blir starkare allt eftersom åren går.
Skänk mig den underbara insikte
att det kan vara möjligt att jag har fel.
Gör mig lagom saktmodeig,
jag vill inte bli ett helgon
- sådana kan stundom
vara påfrestande att umgås med
- men en sur gammal kvinna
- är ett djävulens mästerverk.
Gör mig hjälpsam,
men inte beskäftig,
omtänksam men inte despotisk.
När man har en så enorm
livsvisdom som jag
tycker man att den inte
kommer alla tillgodo
- men du vet o Herre
- att jag gärna vill ha
- några vänner till slutet.
