min cykel
Hjulen rullar vidare.
Nu ska vi åka förbi alla de gamla 1800talsgårdarna
längs kveiar i Nordanböien.
varje dag i nytt ljus.
De huggna medeltida stenportalerna i Bjärges gamla ladugård
är ibland ljusblå och bland gula.
De ståtar just där vägen över Midaik kommer upp.
Jag undrar alltid om de varit porten till ett stall för trötta hästar.
Hästskjuts som kommit tvärs över skogen från Buttle.
Var här en ölkrog för trötta resenärer?
Mitt emot ligger så Silverstolpes gård.
Den lyser vackert välvårdad bak Ann Charlottes dröm om änget.
Är det kanske ett halvt sekels kärlek som träffar sinnet.
Den gamla gården låg flera gånger för fäfot.
Sickan och Alice skäller i fönstret hos Johan o Vonnas
när vi rullar förbi.
Det är nu den tredje ägaren
sedan gården brukades av Elsa och Edvin.
Först kom Mattias Fischer,
kanske Gotlands vackraste keramik
formades i den ladugården fram tills Mattias död.
Därefter kom Inga Maj och Bosse,
med romaner, galleri och gamla prylar
Freja, Pontus och Klara har nu växt upp i huset.
och Klaras klara stämma
med egen musik har vunnit Tiljans talanger
de senaste åren.
men inga sånger ljuder, nu sover alla i huset
och Pimpus springer i gruset.
Han tar en sväng in på nästa gård.
hos Gun och Pelle.
Den blå dörren på de vita huset är sluten
Det är tecknet.
Gun tänker sova, inte simma i denna morgontimma.
Tänk om tiden en stund vände tillbaka precis hundra år
och en liten nyfödd sork ( min pappa Martin)
hördes genom den öppna veranda dörren,
när Carolina tog spannet för att gå ut och mjölka.
En gård där min farfar Robert blev
bonde i tidiga tonåren med hjälp av mor Maria.
Robert var tredje generation Ardin som brukade Bjergesgården.
Nu dignar plommonträden.
Såå mycket plommon de hade.
Så mycket sylt som kokades, för inget fick förfaras
Är kanske pappa uppvuxen på sylt?
Så många minnen det måste finnas
bland grenarna på alla dessa gamla träd.
Nu känner jag att jag är ute och cyklar.
Inte många får heller veta vad som döljer sig bak
de flera meter höga syrenhäckarna vid nästa hus.
Det gamla båtsmanstorpet, men det vet Pimpus och jag f
ör där har Georg Brännland (en länsveterinär emeritus )
trollat fram den mest fantastiska botaniska trädgård.
Vid Nicklassons grind står Oscar och väntar.
Han viftar på svansen,
Pimpus har en idé att stora svarta hundar BÖR skällas ut
Inga försök från min sida att ändra på det lyckas.
Så vid vägen ner till kyrkan trampar jag på så gruset ryker
Tyastnaden är bruten, jag önskar att lämna bebyggelsen
och nå skogens tysta famn..
I skogens famn
